Perspektiv

Trist med Notre-Dame. Supertrist verkligen. Fattar grejen.

En annan grej som måste vara jätte-jätte-jättetrist är att vara svinrik och donera en miljard till dess återuppbyggnad och riktigt hinna börja götta sig åt sitt hjältedåd. Kanske redan börjat fantisera om specifika formuleringar i de framtida historieböckernas redovisningar, skissat på en Wikipedia-uppdatering till Notre-Dame-sidan, smugit på sig sina Albert slippers med guldsula och poppat sin dyraste klenod i champagnesamlingen. Hunnit vila lite i den krispiga känslan att det kanske faktiskt är värt det ständiga meckandet med skatteplanering och bolagsgissel för att kunna komma in och riktigt dunka den i bordet när det verkligen behövs. För att nästa dag vakna av att en annan svinrik person både synat och höjt med en superdonation på hela två miljarder. Att plötsligt vara den snåle i sammanhanget. Fy fan!

Det är sånt som ger perspektiv på livet.

Brrr… Jag ömmar verkligen för Francoise-Henri Pinault som blev så otroligt förnedrad av Bernard Arnault. Ingen kommer minnas Pinaults mesiga miljard nu. Det är Arnault alla kommer snacka om och hylla. Såvida det inte Pinailt gräver lite djupare i fickorna eller det kommer in ytterligare en spelare i matchen som dukar upp en miljardbuffé.

Sedan är det klart man undrar lite över den franska snickartaxan. Fattar att det inte är som att bygga en ny altan men tre miljarder ändå (efter ROT-avdraget?). Rätt mycket bygg för den summan tänker jag. Men det är klart, man vet ju hur hur mycket vetelängd det kan gå på en vanlig svensk badrumsrenovering. Kanske att Pinaults donation borde sättas in direkt på croissant-kontot för att slippa onödig bokföring. 

from Bloggfrossa & Mannen som blev trött… http://bit.ly/2Pe8PWi
via mogna kvinnor söker sexkontakt

Didgeridoomannen

Nyligen när jag kom gående från Centralstationen i Göteborg och skulle passera genom den legendariska pisskorridoren in mot Nordstan hörde jag plötsligt ett välbekant monotont brummande. Mitt ryggradsminne förstod genast att vi hade med en didgeridoo-artist in show att göra och nackhåren reste sig som på kommando. Svagt uttryckt kan man säga att jag har lite svårt för nästan allt som har med didgeridooer att göra. Det ger mig noll.

Bara det faktum att själva instrumentet (obs! sänkta kriterier för instrumentstatus) är ett trärör som endast kan framställa en slags bedrövligt enformig bordunton får mig att instinktivt döma ut det som totalt värdeöst. Det finns liksom ingenting  Att en didgeridoo dessutom lär ha kravet på sig att vara urholkad av termiter för att ens räknas som äkta i lite snobbigare didgeridookretsar gör ju att pannådran svullnar ytterligare några procent. Men för att använda lite utpräglad NRA-retorik kan man kanske hävda att det inte är didgeridooerna i sig som pestar ner det offentliga utrymmet, utan de som envisas med att sätta sig och tuta i såna där horribla trätrumpeter.

Mina fördomar säger mig att didgeridoospelande är mest populärt bland inrökta antroposoftyper och andra nyandliga Age of Aquarius-exemplar, dagdrivande narkotikakännare och annat löst folk som valt att göra mångkulturell appropriering till en livsstil. Alltså vita backpackerkillar med dreadlocks och pösiga kläder i multikolorerat lintyg som aktivt gjort valet att låta sitt enda bidrag till samhället  stanna vid oprovocerade surrande didgeridoo-konserter.

Därför blev jag inte så lite förvånad när jag passerade killen som satt och blåste i sin stora pinne mitt i farleden mellan Centralstationen och Nordstan häromdagen. Han såg förvisso ut att befinna sig under någon slags påverkan av centralstimulerande och/eller syrebrist. Men han hade jeans och hoodie. Inte ett enda plagg som var gjort på vävstol. Han var så himla lik en gammal reklamarkollega och skötsam familjefader och framför sig hade han ändamålsenligt ställt upp en liten hatt för att samla in krispiga cash. Jag mötte hans blick och fick en liten nick. Attans. Min blick drogs motvilligt längs träröret ända till andra änden där det otroligt enerverande ljudet uppstår och då utsattes min näthinna av bilden av droppade vätska från röret som samlades i en ymnig salivpöl på marken nedanför. Geggigt. Jag kunde inte hålla tillbaka klökreflexen utan hulkade på volley till såpass kraftigt att jag trodde att jag skulle spontankräkas rakt ut. På något sätt lyckades jag ändå häva det förloppet men såg direkt i didgeridoomannens ögon att han var måttligt imponerad av min grafiska uppvisning i avoghet. Så jag greps motvilligt av dåligt samvete och började halvteatralt gräva lite i fickorna efter mynt jag redan visste att jag inte hade, trots att jag egentligen tycker att man inte kan göra en mycket sämre insats i utbyte mot ekonomiska medel än att stöta ut luft i ett rör. Som någon slags plåster på såren. Men ändå inte. Det är ju tanken som räknas tänkte jag och skakade lite ursäktande på axlarna. Som han hatade mig då. Han släppte mig inte med blicken men fortsatte ”spela”. Ganska speciell känsla kan jag säga. Att bli så aktivt hårdhatad av en person som sitter med hela flabben intryckt i en didgeridoo.

För att hänga kvar lite i det tänkte jag bjuda på en go’ bit jag hittade på tuben. Tio timmars avslappnande didgeridoo-music, utan avbrott. Den har ändå fått 2,8 miljoner tittningar.

from Bloggfrossa & Mannen som blev trött… https://ift.tt/2U4lyzF
via mogna kvinnor söker sexkontakt

Visst finns mirakel!

Just när man började tro att det verkligen var gubbkört för oss homo sapiens. Att vi gjort vårt för den här gången. Att koisken är stängd och kalaset över. Då kommer hjälpen som från ovan. Phew! Så himla himla himla skönt, tycker jag. Greta Thunberg stick och brinn, du kan gå hem och peta naglarna istället. För nu jävelar dundrar ett superpumpat SWAT-team i form av en go gäng grafiska designers från Doberman in och sätter ner foten. Full styrka, utan pardon. Med en rykande färsk hashtag och allt. #DesignersForFuture.

Sug på den ditt lilla klimatkris-hjon. Nu fick du allt så att du teg. Det hade jag helt ärligt inte väntat mig – att vi skulle designa oss ur apokalypsen. Men det känns ju rimligt. För att inte säga brill-fucking-jant!

En go gäng!

Så, visst finns mirakel och för mig är det faktiskt ett fotriktigt gäng designers från Doberman. Den här är från mig till er:

from Bloggfrossa & Mannen som blev trött… https://ift.tt/2EXt9WZ
via mogna kvinnor söker sexkontakt

Snacka inte skit om Casper Janebrink

Jag har lovat mig själv att aldrig skriva om mello igen. Ett löfte jag nu bryter mot eftersom jag är förälder till mellotokiga ongar och därför inte bara tvingas lida igenom varje program utan även sondmatas med försnack, eftersnack, parodier och ett helt universum av den vara. Jag hatar inte mello. Absolut inte. Jag hatar bara att inte kunna välja bort det. Det är kanske en av de sämsta grejerna med att vara förälder till barn som har lätt för att älska bredspacklad underhållning. Men så är det.

Förra veckan var det andra chansen och Arvingarna var fulltaliga igen. Sist låg deras trummis och gassade i Miami och prioriterade hudcancer och dåliga drinkar i Art Deco-miljö framför nöjesmassakern här hemma. Det var kul gjort. Men nu var han med och glänste som en säl i sin skjorta av krossad sammet. Men mest av allt glänste Flodas Finest, Casper Janebrink, såklart.

Man kan skoja med Casper och driva lite med att han är så kulturellt grovhuggen och råsvennig samtidigt som han troligen haft fler scengolv under sina trampdynor än de flesta andra i mellobranschen. Käckare och gladare än Kalles Kaviar Kalle. Alla dagar i veckan. Men ändå helt omöjlig att ogilla. Personligen har jag heller aldrig sett någon som kan verka så totalt chosefri och samtidigt flanera runt i kombinationen spandexjeans, rockig t-shirt och en kavaj av den mer extrvaganta New-York-hallik-på-sjuttiotalet-sorten. Nä, ingen kan anklaga honom för att vara den ängsliga typen i alla fall. Trots några regelrätta lustmord inom kategorin hårmode de senaste åren, så sportar han alltjämt en ecstasy-försäljar-frisyr och ett smajl som skvallrar om ett självförtroende minst lika hållbart som eternit. Å andra sidan, varför skulle det inte vara det? Med tanke på hur många dansbandspalats han måste ha satt i brand de senaste 25 åren, skulle påståendet att Casper är immun mot könssjukdomar kunna gälla som empiriskt underbyggd fakta. Nu säger jag inte att det ÄR så, men det går inte att bortse ifrån det faktum att få personer ser ut att ha ätit lika mycket ”laxtallrik” som Casper, om man säger så. Men det kan ju vara fördomar.

Samtidigt minns jag när jag under stor vånda skulle ta körkort på Forsbergs Körskola i Kungälv. Detta var ett par år efter att Eloise hade fallit ner som stammen på ett redwoodträd i den svenska folkligheten. Plötsligt kliver Casper in och ska vara med på teorilektionerna. Han skulle ta MC-kort och var exakt lika go’ och glad då. Hans blotta närvaro fick både kvinnan som ägde körskolan och hennes dotter som jobbade där och då var typ i min ålder, att tråna på ett sätt som lätt skulle kunna placera en nasty sekvens ur en Harlequin-roman i skamvrån. Casper tog det med ro. Det var både obehagligt och avundsvärt på nåt vis.

I alla fall så har deras låt gått het här hemma nu i veckorna två. Med tanke på att de gick vidare igen (hur många gånger kan man gå vidare utan att vinna?) ser jag dessvärre inget slut på den trenden. Den har spelats så mycket att det enda jag hörde inuti mitt eget huvud, när systemet kollapsade tidigare i veckan och jag tvingades genomlida en härdsmälta i form av en dubbelvidrig magsjuka som fick mig att till och med tappa känseln i fingertopparna, var ”du gör mig lycklig, lyckliiig”. Ändå har jag inget emot Casper och hans glada gäng.

Ska det snackas skit om någon i det här årets mello så är det fan den stelopererade samen tycker jag. Eller i vart fall hans låtskrivare som gravskändade Avicii för att skriva en jojk. 

from Bloggfrossa & Mannen som blev trött… https://ift.tt/2Uonu2J
via mogna kvinnor söker sexkontakt